Vägen till ett demokratiskt samhälle

 Vilken roll spelade folkrörelserna och folkbildningen i det demokratiska genombrottet? Hur gick det till när olika grupper fick mer rättigheter i samhället? Vilka är de personer som kämpat för de rättigheter vi har idag? Det får du svar på i den här artikeln som är ett utdrag ur materialet Vi skapar demokratin – ett utbildningsmaterial om vardagsdemokrati.

Folkrörelserna och kampen för demokrati

Historiskt har stora delar av befolkningen i Sverige varit utestängda från politiskt inflytande. I slutet av 1800-talet bildades som en reaktion mot detta demokratiskt organiserade folkrörelser. Arbetarrörelsen kämpade för bättre villkor i arbetslivet. Nykterhetsrörelsen organiserade sig mot det utbredda supandet. Frikyrkorörelsen, eller väckelserörelsen som den också kallas, engagerade sig för rätten till religiös organisering fri från statskyrkan. Tillsammans med kvinnorörelsen drev de bland annat kampen för allmän rösträtt för både kvinnor och män. 

Rätten att grunda och delta i föreningar finns med i grundlagen sedan 1909. Lagen stärktes på 1970-talet, och föreningsrätten är också en del av Europakonventionen om mänskliga rättigheter som gäller i Sverige sedan 1995. Det är alltså väldigt viktigt att få vara med i och att starta föreningar. Många av de rättigheter som vi har idag är det folkrörelser och föreningar som drivit fram. Facken har drivit frågor om arbetstid, semester och löner, kvinnorörelsen drev rätten till förskola för alla barn och funktionsrättsrörelsen drev och driver än kampen för personer med funktionsnedsättning, en kamp som bland annat lett till lagstiftningen LSS. Hbtq-rörelsen driver många kamper och vann 1979 den om att ta bort sjukdomsklassningen av homosexualitet. 

Det är svårt att hitta demokratiska fri- och rättigheter som inte började med människors hårda arbete tillsammans i föreningar och folkrörelser.

Folkbildningens roll 

Folkbildningens framväxt är ett resultat av många människors längtan efter bildning. Ordet folkbildning uppstod redan under 1800-talets första år och blev vanligare i takt med att folkhögskolorna etablerades. De första folkhögskolekurserna riktade sig till bönder som fick utbildning i odling och skogsbruk, men det dröjde inte länge innan de stora folkrörelserna startade folkhögskolekurser. När studiecirklarna tillkom fick ännu fler tillgång till den demokratiska bildningsformen med samtal och dialog i fokus.

För de stora folkrörelserna – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen – blev folkbildningen en del av kampen. Genom föreläsningar, studiecirklar och folkhögskolekurser kunde föreningarnas medlemmar bilda sig i politisk teori, offentlig förvaltning, omvärldskunskap och mänskliga rättigheter. Folkbildning synliggjorde maktförhållanden och konflikter och visade vägen i kampen för ett rättvisare samhälle. Att staten tidigt gav bidrag till folkbildning berodde på att man ansåg att demokrati kräver bildade medborgare.

Det demokratiska genombrottet 

På 1800-talet genomfördes vissa reformer som begränsade kungens makt och gav riksdagen mer inflytande. Men de flesta medborgare hade inte rösträtt. Detta gällde alla kvinnor men även de flesta män, eftersom det krävdes en viss inkomst för att få rösta. 1909 infördes allmän rösträtt för män och inkomstkraven slopades. Rösträtten gällde dock inte alla män eftersom de var tvungna att ha fullgjort värnplikten, betalat skatt och vara över 24 år för att få rösta. 

Kampen för kvinnlig rösträtt fortsatte och gav till slut resultat. 1919 infördes kvinnlig rösträtt, och 1921 hölls det första valet där kvinnor fick rösta och de första fem kvinnorna valdes in i riksdagen. 

Vägen till inflytande i arbetslivet 

I slutet av 1800-talet flyttade många människor från landet till staden för att jobba i de fabriker som börjat byggas. Arbetet var ofta tungt och slitigt med dåligt betalt. Arbetsgivarna bestämde i stort sett allting, och möjligheterna att påverka sin arbetssituation var väldigt små. Under den tiden började arbetarna bilda fackföreningar och organisera sig för bättre arbetsvillkor, högre löner, betald semester och åtta timmars arbetsdag.

De samlade in pengar bland medlemmarna till arbetslöshetskassor och sjukkassor för att kunna stödja dem som blivit av med jobbet eller blivit sjuka. Med ett sådant grundskydd gick det att undvika att arbetarna sålde sitt arbete till lägre lön än vad man gemensamt kommit överens om. 

Under det tidiga 1900-talet skedde flera stora konflikter på arbetsmarknaden. Arbetarna strejkade och arbetsgivarna svarade med att stänga ute de strejkande från arbetsplatserna. 

1938 möttes fackföreningarnas och arbetsgivarnas representanter på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Där skrev de under det så kallade Saltsjöbadsavtalet om reglerna på arbetsmarknaden. Det ledde till en lång period av fred och samarbete på arbetsmarknaden. Detta var starten för den svenska modellen där fack och arbetsgivare gör upp om reglerna på arbetsmarknaden. Inom modellen har fackförbunden och deras medlemmar bara möjlighet att strejka innan ett kollektivavtal skrivits eller när avtalstiden gått ut. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet men måste följa det som står i avtalet under hela avtalstiden. 

Under denna period blev det vanligare med kollektivavtal, ett avtal mellan fack och arbetsgivare om villkoren för en hel bransch eller en enskild arbetsplats om till exempel löner, försäkringar, pensionsinbetalningar och arbetstider. 

I Sverige finns det även ett antal viktiga lagar för arbetslivet. Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL, ger de anställda genom facket rätt att ta del av information och förhandla om större förändringar på arbetsplatsen. Arbetsmiljölagen, AML, säger att arbetsgivaren är ansvarig för att arbetsplatsen är trygg och säker för alla som arbetar där, samt att arbetsgivare ska samarbeta med skyddsombuden som är de anställdas företrädare i arbetsmiljöfrågor. Lagen om anställningsskydd, LAS, reglerar när en arbetsgivare får säga upp anställda och vad som krävs för uppsägning. 

De här lagarna gäller alla som arbetar i Sverige. Men många arbetstagare i Sverige har fler rättigheter genom de kollektivavtal som tecknats mellan fack och arbetsgivare för en bransch eller på en arbetsplats. 

Idag har anställda betydligt fler rättigheter än för 150 år sedan. Arbetsgivarna leder och fördelar arbetet. Men det måste ske enligt de lagar och regler som finns i arbetslivet. De anställda har rätt att organisera sig i fackföreningar, och arbetsgivarna måste förhandla med de fackliga representanterna innan viktiga beslut fattas.

Demokratikämpar

Här är några av de personer som kämpat för att vi ska ha de rättigheter vi har idag.

Elin Wägner

Elin Wägner föddes i Lund 1862. Hennes far var skolrektor och hennes mor var prästdotter. Tidigt i livet började Wägner skriva både litterärt och journalistiskt. Under sin karriär skrev hon i tidningar som Helsingborgsposten, veckotidningen Idun och Dagens Nyheter. Hennes texter behandlade ofta sociala frågor och kvinnors rättigheter. Wägner kom att bli en viktig förgrundsgestalt för rösträttskampen sedan hon intervjuat Signe Bergman från Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och blivit inspirerad. Men engagemanget stannade inte där, Wägner deltog i arbete för fred, barns rättigheter, social rättvisa och miljöfrågor. Hon var bland annat med och startade organisationen Rädda Barnen 1919.

Ellen Key

Ellen Key är en av folkbildningens viktigaste tidiga förkämpar och tänkare. Hon föddes i mitten av 1800-talet in i en bildad miljö. Hennes pappa var forskare och riksdagsledamot, och under uppväxten fick Ellen följa med honom till Stockholm från hemmet i Småland. Redan i sin ungdom kom Ellen Key i kontakt med den danska folkhögskolans förgrundsgestalt NFS Grundtvig och hans tankar om folkbildningen. Detta inspirerade henne mycket och kom att prägla hennes liv. Hon blev så småningom en del av Stockholms arbetarinstitut där hon föreläste och hade lätt att få med sig åhörarna. 

Ellen Key tillskrivs ofta citatet ”bildning är det som finns kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss”. Hon såg bildningen som något större än faktakunskap, något som öppnade möjligheter och världar för människor. För henne var studiecirkeln en plats för både samtal, umgänge, resonerande och fest. 

Ellen Key var en stark förespråkare för att kvinnor skulle få möjlighet till inflytande och egen inkomst. Tillsammans med andra kvinnorättskämpar som till exempel Anna Whitlock och Anna Sterky startade hon de så kallade Tolfterna där arbetarkvinnor och kvinnor från medel- och överklassen bildade sig tillsammans, ofta i sociala frågor, med hjälp av föredrag och samtal.

Oscar Olsson

Oscar Olsson, eller Olsson med skägget, var pedagog och aktiv inom både nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Att ingå i flera folkrörelser var inte ovanligt i arbetarrörelsens början, eftersom fylleriet var utbrett och hindrade kampen mot klassamhället. 

Oscar Olsson ses ofta som studiecirkelns fader eftersom han startade den första cirkeln i Lund 1902. Han var med och grundade Socialdemokratiska Ungdomsförbundet och blev senare riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Olsson såg varje människas rätt till bildning som en del i kampen för frigörelse. Genom att människor lär sig saker och bildar sig tillsammans menade Oscar Olsson att de utvecklar både sig själva och samhället på samma gång. Han tyckte också att inget var för svårt för ”menige man” (vanligt folk) att lära sig.

August Palm 

August Palm var en av arbetarrörelsens första ledare. Det var förbjudet med demonstrationer inne i staden. Därför höll de tidiga fackföreningarna sina möten i Lill-Jansskogen eller på Gärdet. Som en humoristisk protest mot demonstrationsförbudet satte han år 1887 in en annons i tidningen med texten ”Sällskap önskas till en morgonpromenad från mitt hem på Saltmätargatan … via Hornsgatan till Liljeholmsbron där en blåsorkester möter upp och vi äter en frukost i det gröna”.

Bryggar-Anna 

Anna Johansson Visborg arbetade på bryggeri i Stockholm i början av 1900-talet. Arbetsförhållandena var tunga, och efter arbetsdagens slut var det många som gick hem till trångboddhet vilket inte gav förutsättningar för återhämtning. Anna engagerade sig framför allt för arbetarkvinnornas sak, då hon själv upplevt hur svårt det var att leva som ensamstående kvinna i Stockholm. Förutom att starta facklig avdelning för de kvinnliga bryggeriarbetarna tog hon initiativ till och bidrog till att finansiera arbetarbostäder för kvinnor. År 1944 stod kvinnohuset i Stadshagen i Stockholm klart. Anna startade även semesterhem i Nacka för kvinnor och drev biografverksamhet tillsammans med sin man.

Elsa Laula Renberg

Samerna är ett urfolk som levt i Sverige i tusentals år, långt innan Sverige blev ett land. Under lång tid utsattes den samiska befolkningen för förtryck och övergrepp från den svenska staten. De har hindrats från att tala sina språk, utöva sin kultur och sina traditionella yrken och vistas i sina marker. Den samiska gruppen utsätts än idag för rasism som har spår långt bakåt i tiden. En person som spelar stor roll för samers rättighetskamp är Elsa Laula Renberg. Hon föddes in i en renägarfamilj i Vilhelmina i Västerbotten år 1847. Tidigt i livet blev hon engagerad i samernas kamp för rättvisa. Elsa tyckte det var viktigt med utbildning och bildning. Som vuxen lyckades hon utbilda sig till barnmorska med stöd från självaste drottning Sofia. Det var ovanligt för samiska kvinnor att åka till Stockholm och utbilda sig under den här tiden. Under sin tid i huvudstaden tog hon kontakt med feminister och rösträttskämpar som hon inspirerades av. Hon började agitera (prata offentligt) för samernas rättigheter, och 1904 bildade hon det första samiska förbundet, som hon också blev ordförande för. 

Hon inspirerades av andra folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, när hon organiserade människor i kampen. Hennes ledord var ”saken före allt” vilket betydde att inget var viktigare än kampen för rättvisa. För Elsa var det viktigt att samiska kvinnor kämpade för sina rättigheter, något många män blev arga på henne för. Ändå kämpade hon för samers rättigheter till landområden i Sápmi, fram till sin död 1931.

Fogelstad

När kvinnornas kamp för rösträtt började ge resultat samlade riksdagsledamoten Elisabeth Tamm en grupp kvinnor för att bedriva folkbildning om vad de skulle göra med sin nyvunna rösträtt. På Fogelstad utanför Katrineholm i Sörmland möttes bland andra Elin Wägner, Honorine Hermelin, Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren för att starta Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Den första kursen på Fogelstad hölls 1922.

Elise Ottesen-Jensen

Elise Ottesen-Jensen, eller Ottar, var journalist och sexualupplysare. Hon växte upp i Norge i en prästfamilj och kom så småningom att utbilda sig till journalist. Genom sitt arbete fick hon mycket kunskap om arbetarkvinnornas svåra situation. Det engagerade henne och ledde till att hon började föreläsa om kvinnors rätt till den egna kroppen och sexualiteten. År 1933 grundade Ottar Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU.

Allan Hellman 

I mitten av 1900-talet höjdes allt fler röster för rätten att få älska den man ville. Fram till 1944 var homosexualitet olagligt, men även efter att lagen ändrades sågs homosexualitet av många som något dåligt. För att kämpa för homosexuellas rättigheter grundades 1950 det som senare skulle bli RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. En av grundarna var Allan Hellman som tidigt berättade i media att han var homosexuell, vilket gjorde att han i tidningen Se kom att kallas ”Sveriges modigaste man”. Hellman var ingenjör och bodde i Göteborg där han också startade en av RFSL:s första lokalavdelningar.

Katarina Taikon 

Katarina Taikon var en romsk författare och människorättskämpe som bland annat skrivit den berömda barnboksserien om Katitzi. Under sin barndom var hon efter sin mors död placerad i fosterhem och på barnhem. I likhet med många romska barn fick Katarina inte gå i skolan, så det var först i tonåren hon lärde sig att läsa och skriva, bland annat genom att gå på Birkagårdens folkhögskola. Det var först då hon kunde ta del av alla fördomar som spreds om romer i press och litteratur. Katarina Taikon och hennes syster Rosa blev då engagerade för romers rättigheter, en kamp som de ledde under mitten av 1900-talet. Kampen gick för långsamt, tyckte Katarina och var på väg att ge upp sina samtal med beslutsfattare och sina debattinlägg. Det var då idén om Katitzi kom, och böckerna fick enormt genomslag. Genom dem fick tusentals barn och unga och deras föräldrar kunskap om livet som rom.

Diskussionsfrågor till artikeln

1. Vilka är de största skillnaderna när det gäller rättigheter i samhället för olika grupper om vi jämför idag med för 150 år sedan?

2. Hur tror ni samhället skulle ha sett ut om någon av de händelser som nämns i artikeln inte hade inträffat?

3. Vilken av dessa händelser och personer tror ni haft störst betydelse för att skapa ett demokratiskt och rättighetsbaserat samhälle?

4. Vem tycker du varit viktig i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter?

5. Vad är viktigast att göra för att utveckla och försvara demokratin idag, tycker du?

Ta reda på mer

Den här artikeln är ett utdrag ur Vi skapar demokratin – ett utbildningsmaterial om vardagsdemokrati. Där finns mer information om vilken roll  föreningsliv, fackföreningar och folkbildning spelar för en levande demokrati och hur kan du arbeta för demokrati i din vardag? I den tillhörande lärarhandledningen finns lektionsförslag till de olika kapitlen.