​​Hur mycket ska vi jobba? Arbetstidsförkortning nu och då

Hur mycket har man jobbat historiskt och hur mycket borde vi jobba i framtiden? Hur mycket skulle du vilja jobba om du fick bestämma helt själv? I den här artikeln fördjupar vi oss i frågan om arbetstidsförkortning.

Den första arbetstidslagstiftningen

Under 1800-talet började arbetare runt om i Sverige ställa krav på tydligare regler kring arbetstider och villkor på arbetsmarknaden. Vid den här tiden fanns det ingen generell arbetstidslagstiftning överhuvudtaget. Många jobbade tio eller tolv timmar per dag, utan rätt till veckovila eller semester. Det var dessutom i praktiken olagligt att vara arbetslös – då kunde man gripas för brottet lösdriveri. Det här gjorde att människor tvingades acceptera långa dagar och dåliga arbetsvillkor. Det var också vanligt med barnarbete.

Under slutet av 1800-talet slöts olika avtal som successivt minskade arbetstiden från tolv till tio timmar per dag. Det var också vid den här tiden som man började tala om människors fritid. När arbetstiden reglerades fick man även bestämda lediga tider. På så sätt skapades en tydlig gräns mellan arbete och återhämtning, mellan arbetsgivarens tid och den egna tiden. I bondesamhället hade uppdelningen inte varit lika strikt. Där hade man arbetat olika mycket beroende på säsong och uppgift. När det fanns mycket att göra arbetade man mer och när uppgifterna var klara kunde man gå för dagen – man behövde inte vänta på något specifikt klockslag.

Åtta timmars arbetsdag

Under början av 1900-talet var det stora konflikter mellan arbetsgivare och fack om arbetstider och andra villkor på arbetsmarknaden. Inom arbetarrörelsen ställde man krav på åtta timmars arbetsdag under parollen: ”Åtta timmars arbete för åtta timmars päng, åtta timmars fritid och åtta i säng.” 1920 infördes slutligen lagen om 48 timmars arbetsvecka, vilket innebar att man jobbade åtta timmar om dagen, måndag till lördag. Den längsta tillåtna arbetstiden blev nio timmar per dag. Från statligt håll menade man att även arbetsgivarna skulle tjäna på reformen då utvilade arbetare kunde utföra bättre jobb.

Vid den här tiden blev det också vanligare med kollektivavtal. Avtalen gav arbetarna bättre villkor, och arbetsgivarna slapp oroa sig för strejker eller andra stridsåtgärder under den tid avtalen gällde. Kollektivavtal är en fristående överenskommelse mellan två parter på arbetsmarknaden, arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

I praktiken omfattade lagen om åtta timmars arbetsdag bara anställda inom industri och transport. Det betyder att yrkesgrupper som tjänstemän och lantbrukare fortsatte ha oreglerad arbetstid. Samma sak gällde för hembiträden som ofta arbetade alla dagar i veckan utan rätt till kontinuerlig fritid. 1944 tillkom en lag som delvis reglerade arbetstiden, men det dröjde ända till 1971 innan yrkesgruppen fick åtta timmars arbetsdag. Hembiträde var länge det största kvinnoyrket på den svenska arbetsmarknaden. 1930 fanns det ungefär 200 000 hembiträden i Sverige. Det var alltså ingen liten grupp som stod utanför åttatimmarsnormen.

Vad hände sen?

Följande decennium genomfördes mindre arbetstidsförkortningar i form av fler semesterdagar och kortare arbetstid på lördagar. Den senaste generella arbetstidsförkortningen klubbades 1973. Då infördes femdagarsveckan, alltså åtta timmars arbete måndag till fredag och en sammanlagd arbetsvecka på 40 timmar.

Många förväntade sig att det skulle komma fler arbetstidsförkortningar, men sedan 1970-talet har arbetstidslagstiftningen legat fast. Det betyder att vi inte har lagstiftat om någon arbetstidsförkortning på ungefär 50 år och att åttatimmarsdagen har mer än 100 år på nacken. Vissa skulle hävda att vi i praktiken har genomfört arbetstidsförlängningar när vi höjt pensionsåldern.

Jobbar alla lika mycket?

Mycket har hänt sedan 1800-talet och de första kraven på kortare arbetstid. Idag brukar man tala om en diversifierad arbetsmarknad, vilket betyder att villkor och arbetstid kan variera mycket beroende på yrke och arbetsplats. I Sverige har vi lagstiftad 40-timmarsvecka, men arbetsgivare och fack kan förhandla fram andra arbetstider, så länge de inte är sämre än arbetstidslagstiftningen. Sådana självständiga förhandlingar regleras i kollektivavtalen.

Diversifieringen beror delvis på digitaliseringen och AI:s intåg på arbetsmarknaden. Datorsystem, robotar och smarta telefoner har påverkat hur det dagliga arbetet utförs och organiseras på många arbetsplatser. I de flesta fall har utvecklingen varit positiv, till exempel då tunga och enformiga arbetsuppgifter har tagits över av robotar. Digitaliseringen har också gjort delar av arbetslivet mer flexibla. Många är inte längre beroende av att vara på kontoret hela dagen. Det går lika bra att kolla jobbmejlen och ha möten hemifrån eller från tåget. Därför kan den som jobbar digitalt ofta välja sina arbetstider mer fritt. I materialet Digitaliseringens påverkan kan du läsa mer om det flexibla arbetet.

Diversifieringen beror också på det som brukar kallas plattforms- eller gigekonomin. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med företag som förmedlar tjänster via appar. Grundidén är att digitala lösningar kan effektivisera eller förändra branscher och verksamheter. Företag som Uber och Foodora har etablerat sig i Sverige, men än så länge utgör den här typen av arbetsgivare en ganska liten del av den svenska arbetsmarknaden.

Den som jobbar inom gigekonomin anlitas när det behövs. Det betyder att arbetstiden i praktiken är oreglerad. Det kan passa vissa arbetstagare, men det kan också innebära att människor känner sig tvingade att jobba mer än 40 timmar per vecka för att få ihop till en dräglig lön. På vissa sätt påminner det här om arbetsvillkoren på 1800-talet då man jobbade på ackord, alltså fick betalt för den mängd arbete man utförde i stället för en fast timlön.

Arbetstiden i Sverige kan alltså variera, trots att vi har en generell arbetstidslagstiftning. På vissa arbetsplatser har fack och arbetsgivare förhandlat fram kortare arbetstider, till exempel 35 eller 37 timmar i veckan – andra har helt oreglerad arbetstid. I materialet Arbetslivet – om arbetsmarknaden i Sverige och världen kan du läsa mer om villkoren på dagens arbetsmarknad.

En nygammal fråga

Under de senaste åren har frågan om arbetstidsförkortning återigen kommit upp på agendan. Enligt en Novus-undersökning från november 2023 vill dagens unga jobba mindre än tidigare generationer. Undersökningen visar att 65 procent av 18–29-åringarna är positivt inställda till sex timmars arbetsdag.

En förklaring kan vara att sjukskrivningstalen har ökat och att fler upplever hög stress på jobbet, speciellt inom välfärdsyrken kopplade till skola, vård och omsorg. De som vill ha sänkt arbetstid brukar mena att en sådan reform skulle trygga tillgången på arbetskraft på lång sikt. Studier visar att arbetstidsförkortning kan ge positiva effekter på sömn, stress och allmänt välmående, vilket skapar förutsättningar för ett långt arbetsliv. Om arbetsdagen var kortare skulle kanske fler välfärdsarbetare motiveras att stanna inom sitt yrke i stället för att söka sig till andra branscher eller tvingas sluta på grund av utmattning.

Man brukar också hävda att sänkt arbetstid skulle förbättra balansen mellan arbete och fritid. När man införde den senaste arbetstidsförkortningen på 1970-talet var ungefär hälften av kvinnorna i Sverige hemmafruar. I dag yrkesarbetar nästan alla kvinnor. Det betyder att arbetstiden för det genomsnittliga hushållet i praktiken har fördubblats. Att även kvinnor började lönearbeta var ett viktigt steg för jämställdheten, men det innebar också att det blev mindre tid över för det obetalda arbetet – att städa, tvätta och ta hand om hushållets barn.

Forskning visar att kvinnor fortfarande står för en majoritet av hemarbetet, samtidigt som de yrkesarbetar. Det är en förklaring till att ohälsa kopplad till stress är särskilt vanlig bland just kvinnor. I det avseendet kan sänkt arbetstid ses som en jämställdhetsreform. I materialet På lika villkor – jämställdhet genom livet kan du läsa mer om jämställdhet på arbetsmarknaden.

Vad händer med ekonomin?

Det har gjorts många beräkningar av arbetstidsförkortningars samhällsekonomiska konsekvenser, med varierande resultat. I en rapport från 2024 menar arbetsgivarnas intresseorganisation Svenskt Näringsliv att en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar i veckan skulle leda till en minskning av BNP med 509 miljarder kronor per år. I en annan rapport från samma år skriver fackorganisationen LO att en arbetstidsförkortning tvärtom kan leda till högre tillväxt kopplad till sänkt arbetslöshet och ökad konsumtion.

Kritiker brukar peka på att arbetstidsförkortning skulle skapa stora rekryteringsbehov. Om alla går ner i tid blir det fler som måste dela på jobben. Det kan orsaka problem inom branscher där det redan råder brist på utbildad personal, till exempel inom vård och omsorg. Ett motargument kan vara att kompetensbristen beror på stress och hög arbetsbelastning och att fler skulle söka sig till sådana yrken om arbetstiderna var bättre.

Om man tittar på verkliga exempel tycks de samhällsekonomiska konsekvenserna vara förhållandevis små. 1987 sänkte man den generella arbetstiden i Norge från 40 till 37,5 timmar i veckan – 1990 genomfördes en liknande reform i Danmark. De här förändringarna tycks inte ha fått stora samhällsekonomiska effekter. Tillväxten i Norge och Danmark visar ingen trendmässig skillnad jämfört med tillväxten i Sverige eller Finland, där man fortfarande arbetar 40 timmar i veckan.

I Sverige har man genomfört lokala experiment där man sänkt arbetstiden på en viss arbetsplats eller för en viss yrkesgrupp. 2017 provade man att införa sex timmars arbetsdag på operationsavdelningarna vid Mölndals sjukhus i Göteborg. Det ledde till något högre kostnader, men gjorde också att vårdköerna minskade och att de anställda upplevdes må bättre. Johanna Sandström som jobbade på avdelningen berättade i ett reportage för SVT att hon märkte stor skillnad:

– Man känner att man orkar med, och har tid över när man kommer hem. Det passar mig väldigt bra eftersom jag gillar att jobba effektivt.

Vilket samhälle vill vi leva i?

De ekonomiska beräkningarna varierar, men i slutändan är arbetstidsförkortning kanske en ideologisk fråga. Sedan 1973 har produktiviteten i Sverige ökat med ungefär 150 procent. Den tekniska utvecklingen har gjort att vi kan producera mångfalt mer idag än vad vi kunde för 50 år sedan. Överskottet går till nya investeringar som stimulerar ekonomin och gör svenska företag mer konkurrenskraftiga, men det skulle kanske också kunna användas för att sänka arbetstiden – om det är det vi vill?  

Diskussionsfrågor

Föreställ dig det perfekta samhället. Hur mycket jobbar man där? Vad gör man med tiden som blir över?

Skulle du acceptera kortare arbetstid om det innebar att du fick sämre lön? Vad är viktigast för dig, mer fritid eller mer pengar på kontot?

Tycker du att det är viktigt med en tydlig gräns mellan arbete och fritid?

Skulle du kunna jobba säsongsbetonat och uppgiftsorienterat – mer ibland och mindre ibland – eller behöver du fasta rutiner?

Varför tror du att ohälsa kopplad till stress ökar? Tror du att sänkt arbetstid skulle kunna vara en lösning på problemet?