Vägen till rättigheter i arbetslivet

Bild: Strejkande samlade i Lill-Jansskogen i Stockholm under storstrejken 1909.

För ungefär 150 år sedan bestämde arbetsgivarna i stort sett allting på arbetsplatserna i Sverige. Om någon blev dåligt behandlad på sin arbetsplats fanns det ingen att vända sig till. Men genom gemensam organisering lyckades arbetarna vända maktfördelningen. I den här artikeln kan du läsa om framväxten av den svenska modellen. Vad hände på vägen och hur arbetar fackförbunden idag?

Innan fackföreningarnas framväxt fanns få lagar som reglerade förhållandena i arbetslivet. Förhållandena på arbetsplatserna kunde därför vara eländiga och arbetsdagarna långa.

Om någon betraktades som sjuk, inte ansågs tillräckligt arbetsam eller uppfattades som uppstudsig kunde denne få sparken, utan uppsägningstid eller förvarning. Eftersom arbetarnas familjer ofta bodde i lägenheter som tillhörde arbetsgivaren blev de också vräkta om de blev uppsagda.

Arbetarna bildar fackföreningar

Arbetarna insåg så småningom att det enda sättet att få det bättre var att hålla ihop. Därför började de mot slutet av 1800-talet att organisera sig för bättre arbetsvillkor, bättre löner och 8 timmars arbetsdag. De bildade fackföreningar för att med gemensamma krafter få det bättre på arbetsplatserna. Samtidigt började de samla in pengar bland medlemmarna till arbetslöshetskassor och sjukkassor för att solidariskt kunna stödja dem som blivit av med jobbet eller blivit sjuka.

Med ett sådant grundskydd gick det att undvika att arbetarna sålde sitt arbete till lägre lön än vad man gemensamt kommit överens om, vilket kunde skapa en press nedåt på lönerna för alla. När de som var fackligt organiserade hade fått de flesta av sina kollegor att gå med i fackföreningen var de starka nog att kräva förbättringar av sin arbetsmiljö, sina arbetstider och sina arbetsvillkor. Annars hotade de med strejk. Om tillräckligt många personer gick ihop kunde detta vara ett effektivt verktyg. Men i början var det svårt.

Många arbetsgivare tog under pågående strejk in oorganiserade arbetare – så kallade strejkbrytare – och det blev ofta oroligheter när de fackligt organiserade arbetarna försökte hindra strejkbrytarna från att komma in på arbetsplatserna.

Den första fackföreningen – Typografiska föreningen – bildades 1846 och flera följde efter. Typograferna, som jobbade på tryckerier, bildade sedan 1886 det första rikstäckande svenska fackförbundet, Svenska Typografförbundet. Därefter gick det snabbt och Landsorganisationen LO, bildades 1898. Den fackliga organiseringen bland arbetarna ledde till att också arbetsgivarna bildade organisationer. Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, bildades 1902. Först 1906 erkände SAF arbetarnas rätt att organisera sig.

Arbetarrörelsen växte fram i Sverige under en period av stark industrialisering och urbanisering (inflyttning från landsbygd till städer). Även andra folkrörelser, som nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen och flera politiska partier, uppstod under samma tid.

Stora motgångar

Det fackliga arbetet råkade även ut för allvarliga motgångar. En sådan var den så kallade storstrejken 1909. Då var arbetarnas styrka inte tillräcklig och storstrejken fick avbrytas utan att man fått igenom de krav man hade. LO förlorade hälften av sina medlemmar i och med detta. Många arbetarfamiljer vräktes och fackliga aktivister svartlistades av arbetsgivarna. Svartlistning var en vanlig metod som arbetsgivaren använde sig av för att se till att fackligt aktiva inte skulle kunna få ett nytt jobb.

En annan tragisk motgång inträffade när militär sköt fem personer till döds och sårade ytterligare fem vid en demonstration i Ådalen 1931. Händelserna i Ådalen fick stor betydelse för samhällsdebatten och medförde ökat stöd för de fackliga kraven.

Strejkerna blev i längden dyra för arbetsgivarna och gjorde det svårt för dem att hålla igång verksamheten, och göra vinst, utan ordinarie personal. De satte sig därför ner med de fackliga företrädarna för att förhandla och gick med på eftergifter för att få tillbaka arbetarna till jobbe

De första kollektivavtalen

Det var under sådana omständigheter de svenska kollektivavtalen växte fram. Avtalen gav arbetstagarna bättre villkor och arbetsgivarna slapp oroa sig för strejker eller andra stridsåtgärder under den tid avtalen gällde. Ett kollektivavtal är en överenskommelse mellan två parter på arbetsmarknaden – arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

Det första kollektivavtalet i Sverige anses ha skrivits under i Stockholm 1869 efter en strejk bland byggnadsarbetare. Men det var långt senare som kollektivavtal fick en större spridning.

Mer samarbete mellan parterna

Kollektivavtalen började som lokala uppgörelser och gällde sedan för hela landet och en hel bransch. År 1938 slöts Saltsjöbadsavtalet ett avtal mellan parterna SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) och LO (Landsorganisationen) på arbetsmarknaden. Detta avtal ledde till en lång period av arbetsfred och samarbete mellan parterna. Det vill säga inga strejker och mer förhandlingar. Något som än idag är en viktig del i det som brukar kallas den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inom modellen har fackförbunden och deras medlemmar bara möjlighet att strejka innan ett avtal skrivits under eller när avtalet gått ut, och arbetsgivaren måste följa det som står i avtalet under hela avtalstiden.

Kollektivavtalen utvidgas

Efterhand kom kollektivavtalen att omfatta allt fler. Så småningom fick även tjänstemän kollektivavtal. Deras löner och anställningsvillkor hade pressats tillbaka under 1920-talskriserna i Sverige och nu började de i högre grad organisera sig. En viktig fråga för tjänstemännen var pensionsfrågan. Tjänstemännens fackliga arbete var inte partipolitiskt bundet.

Rätten att strejka för dem som jobbar i offentlig sektor – stat, kommun och region – dröjde ända till 1966. Orsaken till detta var en stor oro för att strejker inom det offentliga området skulle bli samhällsfarliga.

Innehållet i kollektivavtalen har genom åren blivit alltmer omfattande. Delar av innehållet i avtalen har omvandlats till lagstiftning som ska gälla alla arbetstagare – även på arbetsplatser som saknar kollektivavtal. Dessa lagar har stärkt de anställdas ställning i arbetslivet vilket i sin tur stärkt de fackliga organisationerna och klargjort fackets och arbetsgivarnas relation på arbetsmarknaden. Arbetarnas sjukkassor har tagits över av staten, idag kallat sjukförsäkring. Arbetslöshetskassorna (a-kassan) är fortfarande knutna till fackförbunden men deras regelverk styrs numera av beslut i riksdag och regering. Större delen av ersättningen till de arbetslösa finansieras sedan länge av staten.

Fackets roll idag

Det fackliga arbetet har drivit fram mycket av det skydd och de rättigheter som anställda idag har på den svenska arbetsmarkanden. Utan ansvarstagande arbetsgivare och stöd från det politiska systemet hade den svenska arbetsmarknadsmodellen inte blivit verklighet. Fortfarande finns mycket kvar att göra för att få till en arbetsmarknad där alla arbetstagare kan känna sig trygga med sin arbetssituation.

Idag handlar de fackliga kraven delvis om andra saker än vad de gjorde för 100 år sedan. Frågor som arbetsmiljö, anställningsvillkor och lön är fortsatt viktiga. Men frågan om hur unga ska komma in på arbetsmarknaden och att stötta dem som har jobb i deras framtida utveckling i sina yrken är också viktiga frågor för dagens fackförbund. Samt hur personer med deltids- och visstidsanställningar samt gigjobb ska kunna känna trygghet i sitt arbetsliv. Vissa fackförbund försöker även organisera papperslösa och personer som hamnat utanför den vanliga arbetsmarknaden i Sverige.

Ta reda på mer

Artikeln är ett utdrag ur materialet Arbetslivet – Om arbetsmarknaden i Sverige och världen. Där kan du läsa mer om lagar och regler i arbetslivet. I den tillhörande lärarhandledningen finns lektionsförslag, tips på övningar och kopplingar till läroplaner