Vägen till ett mer jämställt samhälle

Fotograf: Rydin, Axel. Stadsmuseet i Stockholm

Tittar vi bakåt i historien så ser vi att Sverige inte har varit ett speciellt jämställt samhälle. För hundra år sedan hade kvinnor betydligt sämre villkor än i dag. I den här artikeln får du följa kampen för ett mer jämställt samhälle från 1800-talet fram till idag.

Vägen till ett mer jämställt samhälle 

På 1800-talet var den gifta kvinnan inte myndig, hon fick inte rösta i politiska val och kvinnor fick bara arbeta inom vissa yrken. Kvinnan var mannens egendom – först var hon pappans ansvar, sedan skulle hon giftas bort och tas om hand av sin man. Kvinnan ansågs vara det svaga könet, hon skulle ta hand om familjen och försörjas av en man. Att använda våld för att ”hålla ordning” där hemma var inte ovanligt. Det var först 1864 som det blev olagligt för mannen att slå sin hustru. Mannen var samhällets norm och det var självklart att mannen hade mer makt och inflytande än kvinnan. 

Kvinnorna kräver förändring 

När det moderna industrisamhället växte fram på 1800-talet förändrades villkoren för både kvinnor och män. Många kvinnor krävde nu ökade rättigheter. De ville ha mer inflytande, få del av makten och bli betraktade som likvärdiga medborgare. Det var helt orimliga krav tyckte många.

En gradvis förändring 

Kampen för ett jämställt samhälle började på 1800-talet och har lett till att kvinnor har fått bättre villkor – inom politiken, i arbetslivet och i hemmen. Förändringen gick inte av sig själv, den drevs av modiga kvinnor som envist organiserade sig och argumenterade för förändringar. Förändringen skedde bit för bit, bland annat genom politiska reformer, fackligt arbete och målmedvetet arbete i olika kvinnoföreningar. Det var ett tufft arbete som ofta stötte på hårt motstånd.

Kvinnlig rösträtt – ett första steg mot jämställdhet

Kampen för kvinnlig rösträtt var den första stora massrörelsen i Sverige som i första hand organiserades av landets kvinnor. År 1884 lades det första förslaget om kvinnlig rösträtt fram i riksdagen, men det skulle ta många år innan det blev verklighet. Motståndet från samhället var starkt. Ett argument var att kvinnorna var alldeles för impulsiva och lättpåverkade för en så viktig uppgift som politik. Frågan var hur kvinnorna på bästa sätt skulle kunna förverkliga sina krav. De svenska kvinnorna förlitade sig på den svenska folkrörelsetraditionen. Genom att organisera sig, ordna möten, samla namnunderskrifter och driva sin sakfråga ihärdigt och envist skulle de uppnå målet om kvinnlig rösträtt. 

Samarbete ger styrka 

Kvinnor från olika politiska partier och samhällsklasser började samarbeta och bildade ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt”. Det var en organisation som drev frågan om kvinnlig rösträtt. Kampen handlade inte bara om att få rösträtt, det var även en kamp för att bli ”fullvärdiga medborgare” med samma rättigheter som män. Rent praktiskt handlade det om självklara saker, som att själv få bestämma över sina ärvda tillgångar, att alla yrken på arbetsmarknaden skulle vara tillgängliga för kvinnor och att själv som vuxen få bestämma vad ens lön ska gå till utan att behöva fråga sin pappa eller make om lov. 

Kampen gav resultat

Efter nästan 40 års kamp fick kvinnorna äntligen rätt att rösta till riksdagen. Året var 1919 och det första valet där kvinnor fick rösta var år 1921. Samma år blev också gifta kvinnor myndiga och fick då också rätt att föra sin egen talan och slippa makens målsmanskap. Nästan hälften av de röstberättigade kvinnorna röstade i valet, vilket resulterade i att fem kvinnor fick plats i riksdagen. Trots att de första kvinnliga politikerna inte var så många fick de ganska stor betydelse. De lyfte fram kvinnornas frågor och erfarenheter i de politiska rummen. Till exempel togs nu frågor som äktenskapslagstiftning och utomäktenskapliga barns rättigheter upp i den politiska debatten.

Kvinnor engagerar sig mot supandet 

År 1922 hölls en folkomröstning om att förbjuda sprit i Sverige. I den folkomröstningen var det fler kvinnor än män som röstade. Det var en viktig fråga för många kvinnor eftersom männens spritmissbruk främst drabbade kvinnor och barn. Dock delade man upp rösterna – om valresultatet blev jämnt, skulle männens röst väga mer än kvinnornas. Nej-sidan vann folkomröstningen. Inget förbud infördes. Däremot fanns regler om hur mycket och vem som fick köpa sprit. 

Framgångarna leder till motstånd och möjligheter

Att kvinnorna nu fick rätt att rösta gjorde inte automatiskt att de fick en jämlik behandling. Motståndet mot ökad jämställdhet var fortfarande stort. Det var vanligt att män med makt aktivt motarbetade att kvinnor fick inflytande i politiken och i arbetslivet. Till exempel kunde kvinnliga sökande till högre statliga tjänster avslås trots att de nu hade formell rätt till dessa tjänster. Det var alltid män som bedömde ansökningarna och många tyckte att kvinnor inte var lämpliga för jobben med högre status.

”Kvinnor bör inte arbeta”

 Mannen ansågs vara den som skulle försörja familjen, därför var det många som tyckte det var viktigast att mannen fick ett jobb. Speciellt under lågkonjunkturen på 1930-talet när arbetslösheten var hög. De fanns till och med de som ansåg att det var skadligt för kvinnor att arbeta och att det var orättvist att två i samma hushåll hade avlönat arbete. De skulle ju då kunna leva i lyx medan andra led i arbetslöshet. På 1930-talet lades det fram flera lagförslag som krävde att gifta kvinnor inte skulle ha rätt till arbete. Men lagförslagen gick inte igenom, det ansågs bland annat att en sådan lag skulle minska kvinnors vilja att gifta sig och skaffa barn. Lågt barnafödande var på den här tiden en känslig politisk fråga. I stället blev det förbjudet för arbetsgivare att avskeda en kvinna som ingick äktenskap, var gravid eller födde barn. När lagen 1939 kom steg antalet statligt anställda kvinnor.

Speciella kvinnolöner 

Under första halvan av 1900-talet var de manliga arbetarnas arbetsuppgifter väl beskrivna med tydliga lönenivåer. Längst ner på listan över löner kom kvinnolönen, utan tydlig arbetsbeskrivning. Kvinnolönen var tre fjärdedelar av den sämst betalde mannens lön. Flera argument användes för att ge kvinnor lägre lön än män. För det första ansågs kvinnor inte arbeta lika effektivt som männen, därför skulle de inte få lika mycket lön. Ett annat argument var att kvinnor inte behövde lika mycket pengar som män. Kvinnorna kunde ju laga sin egen mat, sköta hemmet och sy kläder själva, det kunde inte männen. Ett tredje argument för att ge kvinnor lägre lön var att många arbetsgivare hellre skulle välja en man om lönen var lika eftersom man trodde att kvinnorna hade högre sjukfrån- varo och då kostade mer för arbetsgivaren.

Kamp om lika lön för lika arbete

Kampen för att få bort den speciella kvinnolönen blev en lång och seg historia. På 1950-talet fanns det fortfarande en speciell lista med kvinnolöner för olika yrken. Frågan skulle lösas av arbetsmarknadens parter, det vill säga i avtal mellan arbetsgivare och fackförbund. År 1960 kom LO och arbetsgivarna överens om att de speciella kvinnolönerna skulle avskaffas. Tio år senare kom en liknande överenskommelse för privatanställda tjänstemän. Men de flesta kvinnor berördes inte av rätten till lika lön för lika arbete, eftersom kvinnor och män ändå arbetade i olika yrken. De flesta kvinnor arbetade inom kvinnodominerade yrken och lönesattes enligt andra bedömningar. Ett förhållande som till stora delar fortfarande råder i dag.

Husligt anställda är föregångarna till förskola och äldreboende 

Det dagliga hushållsarbetet innebär att ta hand om hemmets barn, tvätta, städa och se till att alla har det bra där hemma. Det är ett arbete som till största delen utförts av kvinnor. Arbetet har varit oavlönat och oreglerat. (Oreglerad arbetstid innebär att inte ha några fasta start- och sluttider.) Hushållsarbetet styrs ju av hemmets behov och inte av arbetstidslagar som i övriga arbetslivet. Där är till exempel arbetstiden reglerad till åtta timmars arbetsdag. 

Hembiträden anställs 

I början av 1900-talet flyttar allt fler från landsbygden till städerna. Fler människor börjar arbeta på arbetsplatser utanför hemmet, såväl kvinnor som män. Men det oreglerade hushållsarbetet måste fortfarande utföras. Vem skulle ta hand om det arbetet? De som hade råd kunde anställa ett hembiträde som utförde hushållsarbetet. Det blev nu en statussymbol som allt fler medelklassfamiljer unnar sig. Antalet anställda hembiträden ökar kraftigt, och 1930 fanns det 200000 anställda hembiträden. Det var då det allra största kvinnoyrket. Men under 1930-talet förbättrades möjligheten för kvinnor att arbeta inom industrin och servicesektorn, där fanns arbeten med högre status, reglerad arbetstid och bättre betalt. Allt fler sökte sig då bort från de ”husliga anställningarna”. Det blev brist på hembiträden. 

Nya kvinnoyrken med sämre villkor 

På 1930-talet minskade barnafödandet kraftigt. Politikerna blev oroliga, något måste göras för att öka antalet barn i landet. Det behövdes reformer. En anledning till det minskade barnafödandet antogs vara den tunga bördan kvinnor måste bära när de ansvarade för både hem och arbete. Att skaffa barn lockade inte. Därför infördes år 1944 den första socialpolitiska reformen med så kallade ”hemvårdarinnor”. Visionen var att skapa ett modernt yrke, där det lågt värderade husliga arbetet skulle omvandlas till ett respektabelt och eftertraktat arbete. Den hemarbetande modern skulle vara idealet. Det fanns allt från kortare utbildningar för hemvårdarinna, till ett och ett halvt års utbildning för hemsyster. Utbildningarna skulle höja statusen för yrket. Men villkoren för denna yrkesgrupp var sämre. Minimilönen för en hemvårdarinna var 1500 kronor per år att jämföra med årslönen för industriarbetare på 5500 kr för män och 3100 kr för kvinnor. Hemvårdarinnorna var till skillnad från ett hembiträde utbildade och anställda av kommunen och arbetade hos familjer med ett behov av hjälp, de var inte någon statussymbol.

 Visionen misslyckas

 Under 1960-talet förändrades synen på hemvårdarinnorna. Nu var inte det låga barnafödandet ett problem längre. Fokus flyttades till den växande gruppen äldre. Satsningar för att säkerställa en god äldreomsorg skulle nu prioriteras. Den tidigare hemvårdinneutbildningen försvann. Delar av utbildningen lades in i den nya gymnasieskolan. Visionen att skapa ett riktigt och välavlönat arbete av hemarbetet med hög status övergavs till slut helt.

1950-talet – hemmafruns årtionde 

Den allmänna uppfattningen på 1950-talet var att kvinnor skulle vara hemma för att ta hand om barn och hushåll. Det var vanligt att kvinnor arbetade så länge som de var ogifta. Sedan var idealet att mannen skulle arbeta och försörja familjen samtidigt som kvinnan skulle vara hemmafru. Detta gjorde att frun blev ekonomiskt beroende av mannen. Men det fanns också många hemmafruar som utförde enklare arbeten åt företag hemma vid köksbordet, till exempel att måla ishockeyspelare till ishockeyspel eller tillverka tvättlappar till klädesplagg. Att städa kontor på kvällstid eller laga mat och servera på privata fester var inte heller ovanliga arbeten för att dryga ut hushållskassan. Långt ifrån alla kvinnor hade råd att följa idealet och vara hemmafru. Kvinnor som deltog i arbetslivet hade ofta anställning i ett kvinnoyrke med underordnad karaktär och saknade vidare karriärvägar. 

Stora förändringar sker under 1960–1970-talen

1960–70-talen var förändringarnas årtionden. Den svenska ekonomin blomstrade och arbetslösheten minskade. Nu var det viktigt att få fler i arbete, och kvinnor sågs som en outnyttjad arbetskraft. Allt fler kvinnor fick nu möjlighet att komma ut i arbetslivet. Flera politiska reformer bidrog till att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, till exempel särbeskattning, utbyggnaden av förskola, föräldraförsäkringen och fri abort. Reformer som förändrade livsvillkoren för både kvinnor och män i Sverige. 

1967 – Barnomsorg gör det möjligt för kvinnor att arbeta 

1967 infördes barnomsorgslagen som innebar att alla barn skulle erbjudas förskola. Lagen gjorde att antalet daghemsplatser ökade snabbt; 1962 fanns det 11 000 daghemsplatser i hela Sverige, tio år senare fanns det 142 000 daghemsplatser. Barnomsorgens utbyggnad gjorde det lättare för Sveriges kvinnor att kombinera barn och arbete. 

1971 – Kvinnorna får kontroll över sin egen ekonomi 

Fram till år 1971 betalade gifta par skatt gemensamt. Det gjorde det olönsamt för gifta kvinnor att arbeta. År 1971 infördes särbeskattning av gifta par, vilket innebar att var och en betalade sin egen skatt. 

Det gynnade framför allt kvinnans ekonomiska självständighet. Nu lönade det sig för båda att arbeta. Efter lagens införande sjönk antalet hemmafruar drastiskt och många började arbeta deltid. 

1973 – Politikerna tar jämställdhet på allvar

 År 1973 inrättades en jämställdhetsdelegation. Målet var att satsa mer för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Arbetet skulle ske på arbetsmarknaden, och rätten till egen försörjning skulle vara grunden för den svenska jämställdhetspolitiken. 

1974 – Båda föräldrarna kan vara hemma med barn 

År 1974 infördes föräldraförsäkring som gav föräldrar lagstadgad rätt att vara hemma med barnet och samtidigt behålla en relativt stor del av lönen. Ur ett internationellt perspektiv var detta revolutionerande. 

1979 – Ojämställdhet blir olagligt på arbetet År 1979 antogs en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Syftet var att ge kvinnor och män lika rätt i fråga om arbetsvillkor, anställning och utvecklingsmöjligheter. Lagen innebar förbättringar för kvinnors villkor i arbetslivet. Yrkesområden öppnades upp, och kvinnor kunde nu börja jobba inom olika yrken som polis, präst och militär. Dock var det inte många kvinnor som arbetade inom de nya yrkena och de som ändå gjorde det möttes ofta av motstånd från män. 

1980 – En ombudsman ska försvara jämställdheten 

År 1980 tillsätts Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Uppgiften var att övervaka att de lagar som berör jämställdhet och diskriminering i arbetslivet följs och ta emot och utreda anmälningar. JämO hade också som uppgift att ge råd och sprida kunskap om jämställdhet. 2009 ersattes JämO av Diskrimineringsombudsmannen (DO). Samtidigt förändrades också lagarna kring jämställdhet och diskriminering och slogs ihop till en lag. 

2018 –samtyckeslagen

Den första juli 2018 fick Sverige en samtyckeslag. Samtycke utgör gränsen mellan vad som är frivilligt sex och vad som är övergrepp. Samtycke är inte bara viktigt i relation till sex, utan också för att bygga ett samhälle där frivillighet är grunden för mellanmänskliga relationer.

Ta reda på mer

Artikeln är ett utdrag ur materialet På lika villkor – Jämställdhet genom livet. I materialet hittar du mer information om jämställdhet förr och nu och aktuell statistik. I den tillhörande lärarhandledningen hittar du lektionstips, förslag på övningar och kopplingar till läroplaner.